Foodtrucks, disruptive interactions and discipline contamination.

Jag kan inte annat än låta rubriken för detta inlägg vara på engelska. För som så mycket annat på SXSW går kärnan förlorad i översättningen. Eller i återberättandet. När den här galna, inspirerande och överväldigande upplevelsen börjar gå mot sitt slut så är det också påtagligt till hur stor del varenda cell i kropp och, framför allt, hjärna varit på spänn i flera dagar. Som ett konstant flöde i en yogaserie har muskler spänts och slappnat av i en konstant cykel. Klokheter, intressanta samtal och kulinariska äventyr.

Foodtruck i South Congress som också hade livemusik utanför.

Foodtruck i South Congress som också hade livemusik utanför.

Maten är en stor behållning. Punkt. I det galna myller som mest liknar ett kärleksbarn mellan en konferens och en gigantisk festival så lyckas i stort sett varje hörn inrymma i alla fall en foodtruck. Kontrasten är påfallande när JW Marriot (ett tämligen förstklassigt hotell) har en burrito-vagn parkerad på trottoaren utanför. Det är mat lagad med kärlek på ett sätt som verkar materialisera den gästfrihet som vi annars träffar på. Southbites är ett inslag på SXSW som fokuserar på just mat, vilket känns oerhört passande. Byggherrar i samtal med designers och restauratörer är övertygade om att genom att skapa mötesplatser med mat i fokus bygger vi nya sammanhang i dagens urbaniserade miljö. Platser där vi kan vara ensamma tillsammans. Där vi kan känna samhörighet med varandra och platsen. Mat är en brygga till just detta. Och det är också på just matställen som många av de intressanta mötena äger rum. Som Laura som bor i New York, men kommer från Dallas från början och ger mig ett helt annat perspektiv av Texas.

Allt som ”stör” är också det som kommer stanna hos mig mest. Den hyperenergiska fransmannen på taket till svenskamerikanska handelskammaren, ekorrarna som stillsamt läser sina böcker på en bänk medan varenda passerande vill ta en selfie med dem och byråkompisarna från mitt hjärtas hemstad Göteborg. Att argumentera för att de inte är anledningen att vi är här faller bara platt, för lika mycket som fokuset ligger på att maska ur det bästa ur programmets innehåll så är det allt som händer mellan föreläsningarna som bär på magin. För lika många programpunkter som belyser vikten av relevant innehåll och kontext, väger vi upp med diskussioner om hur vi kan skapa ännu bättre kommunikation. Å allra helst tillsammans. Jag märker att samma mekanismer som drar igång vid en förälskelse börjar hända i kroppen. Jag vill inget hellre än att sätta igång att jobba nu. Och i de mest oväntade sammanhangen dyker fantastiska frön till ett nytt projekt upp.

Ett sätt att bemöta det oerhört gedigna programmet på SXSW hade kunnat vara att hålla sig till ett spår, säg storytelling, och se allt med förhoppningen att i alla fall hälften höll en hög nivå. I stället väljer jag att blanda upp med ibland helt avvikande ämnen som satir vs. journalistik och utmaningar inom museivärlden. Och det är precis där de idéer som ligger absolut mest nära en befintlig uppdragsgivare dyker upp. Jag är bestämt övertygad om att kreativa diskussioner mår bäst av en bred representation. Och att om vi begränsar oss till att inspireras av vår närmaste sfär kommer vi knappast åstadkomma häftiga grejer. Ständigt återkommande citat handlar om modet att experimentera och jobba tillsammans som den väg vi behöver välja för att fortsätta vara relevanta som kommunikatörer. Oavsett om Peter Fasano social@Ogilvy eller Aaron Koblin VRSE sitter i panelen. Eller som Michel Neiling Ocupop pratar om: Det handlar om att falla framåt fortare än andra. Vill du ha en djupare förklaring av vad det innebär så rekommenderar jag att du kikar in hans snack ”Shit Yeah”.(Alla föreläsningar kommer finnas tillgängliga via SXSW.com)

Andra föreläsningar som verkligen får fäste hos mig är ”The future of Storytelling: the Event” där empati beskrivs som det primära målet hos fantastiskt duktiga kreatörer inom spel och digitalt. Om vi kan lära oss problemlösning genom dataspel, varför kan vi då inte få en ökad förståelse för livssituationen hos de som upplevt den arabiska våren på nära håll? ”Neuroplacity and Tech – Why brands have to change” får fäste av helt andra anledningar. Forskning visar att vårt vardagliga beteende med en mix av TV, reseplanering via paddan och chat med kompisen inte alls handlar om mulit-tasking, utan multi-switching. Något som i förlängningen programmerar om våra hjärnor och gör det svårare för oss att lagra information. Till oss som vill nå ut med ett budskap till dessa sönderstressade här och nu-individer lyder rådet att förenkla. Och gärna göra loggan lite större också.

Det blir påträngande uppenbart att ingen har ett tydligt svar på de många frågor som ställs i de flera tusen programpunkterna. Samtidigt känns det skönt att vi alla möter samma utmaningar. Och alla som vågar dela med sig och jobba tillsammans lite mer kommer klara sig alldeles utmärkt.